Efter att ha läst om en annan flat på andjakt och läst om Molles syster Viljas senaste infall så kanske det ligger något i komentaren -Anna, Molle är en flat. Dom är sånna..Det var på lunchen igår som jag klagade över att alla andra hundar försöker ägarna få UT i värsta kärret . Hundarna var trötta och ville inte pulsa runt och leta mera. Jag försökte få IN min hund från kärret när det troligvis inte fanns några änder kvar och vi var ensamma för alla andra tagit lunch. (Trött kan man vara när man tränar dummiesök på gräsmatta.)  Jodå, visst fanns det en and kvar därute som hittades så han kom upp ur smeten. Annars hade han vadat omkring där än, inte kan man gå ur vattnet utan and???

Han löd mej inte vid första drevets sista skick heller utan jag hörde honom plaska runt i vassen men inget skulle ligga där så tillslut röt jag i, då hojtade dom från andra sidan att jag skulle vara tyst för han var på god väg att få tag i en skammad. Den gången löd han faktiskt och kom ur vattnet, knas, den gången han kunde struntat i mej..

Han är rolig för han lär sej mer o mer om hur han ska bära sej åt för att fånga dom som dyker eller gömmer sej vassen. Änderna har inte en chans om dom är skadade, skam på mej men så skönt det vore att bara få döda änder i handen. Han har räknat ut hur tutandet i jakthornet fungerar också, första tutet och han sitter lugnt och väntar, andra tutet och han får apportera. (Varför ska matten med ut när hunden fixar allt? Lika bra att lämna henne i bilen nästa gång så slipper man höra en massa tjat. En bra sak är det med att hon ropar och visslar förstås, man går mot rösten när man ska lämna av och slipper leta sej fram..)

Jag hörde också någon tala igår om en flat som borde bli storebror och få lite konkurens om mattes uppmärksamhet. Just den hunden vet exakt vart han har sin matte och att han är sin mattes lilla älskling. Lite åt det bortskämda hållet där han ibland kan skita i allt när det rör sej om tråkiga saker och ibland kan vara envis till tusen och strunta i att lyda när det rör sej om skojiga saker. Just den hunden borde få lära sej att det är hans matte som bestämmer vem som gjort sej förtjänt av maten och vem som borde bli utan. Just den flatten har tydligen en väldigt bussig storebror  och en husse som alltid är snäll och skoj. TOM barnen i familjen ser på just den där flatten som en bortskämd lillebror som kommer undan med det mesta. Det är en sån där flat som galopperar genom huset och ylar när han kommer hem så alla vet att husets mittpunkt är hemma.  Har INGEN aning om vilken hund det gällde. Nån som tror sej veta???

Nu ska jag och min lydiga hund ut och träna!

Dagens andjakt innebar ett antal nya svordomar i mitt ordföråd. Den förbannade jävla svarta fan gjorde skäl för namnet åtminstonde ibland.

Nästa helg ska flatten bli utrustad med en rejäl hörtratt, elhalsband, bogserlina och en sån där flagga barnen har på cyklarna.! Så underbart att kunna vråla rakt ner i örat när han inte hör mej, trycka på elhalsbandet när han inte lyder och dra in bogserlinan när det är risk för att missa fikat och dessutom veta vart i helskotta hunden är hela tiden.

En rolig dag blev det iallafall med massor av änder att apportera. Jättetrevliga människor som vi jagar med, ordning och reda och gott humör. Jag börjar vänja mej vid vilthanteringen också men jag får en skarp blick av Molle varje gång han kommer med en skadad fågel. -Fixar du att hålla tag i den här nurå??? Musen apporterar han också men har inte samma ihärdiga attityd. Han kan komma upp från kärret även om han inte har en and i munnen...

 Lilla Yes var med idag också för att kolla på, förstås. Så roligt att se henne som en mer "snart vuxen" hund. Än så länge har hon inte gjort så mycket mer än mognat och tränat men det blir helt klart en duktig hund. Hon fyller 2 i höst så hon har gott om tid för att starta på prov och delta i jakter, se och lära är guld!

Hoppas alla får en bra vecka!

Molle är fortfarande helt pälslös runt ögonen och Rudols näsan är numera vit sedan förra helgens jakt men i hans värld spelar säkert inte sånna smådetaljer någon roll. Matte har packat bilen så imorgon bitti är det roliga timmen igen! Änder är roliga var dom än befinner sej. I somras jagade han för fullt i Sörping city tillsammans med den helt oförstående hussen. Jag gick långt bakom Molle o husse när dom strosade på kanalkanten och jag blev helt förskräckt när jag såg Molles smygande gång. Hade jag sagt Moll eller varsegod eller vadsom helst hade både husse och Molle hamnat i vattnet. Jösses vad skoj det hade varit att se sin man  fullt påklädd simma längs med kanalkanten rakt förbi alla resturanger och glasskiosker för att hitta någon stans att ta sej upp. Och det dämpade språket han använt sej av för att inte dra ännu mer uppmärksamhet till sej, gode värd jag hade skrattat så jag pinkat på mej...

Henrik bor i Vadstena och där finns också massor av änder som vi tränar med när vi är där. Alltså tränar på att ignorera dom. Det är en kamp för Molle att gå rakt förbi ett gäng tama änder utan att snegla, ännu värre när han ser dom sitta på sjökanten och sova trots att vi går förbi dom. -Matte, dom är helt döa ser du väl????

Bortlottade är vi numera från ett prov och jag misstänker att det blir så med ytterligare ett. Tradigt! Det finns inte så många prov som jag kan åka på när jag inte fixar att åka så länge i bil.

I torsdags tränade vi vatten med kräftbursflöten som störning. Inte helfel att kunna låta bli att hämta allt som flyter i vattnet och Molle hade inga problem, därimot ansåg herr Mus att dom nog borde dras upp på land.Får man inte....

Molle simmade rakt imot ett flöte och fick repet runt kroppen och det var skitläskigt, han flög ur vattnet och lämnade av dummien och satte sej sedan på en sten och glodde ner på flötet. Stora sjömonstret kanske skulle visa sej igen? Mollen gjorde faktiskt några riktigt bra dirrigeringar som gjorde mej överaskad, ibland så.. Vid den sjön så har vi haft ett målområde genom att simma rakt över en vik. Nu stod jag vid ett annat ställe och bad honom att simma i mitten av viken till en udde istället. Det är strömt på ett ställe vilket är småotrevligt och dessutom skulle han simma förbi Johan och båten. Inga problem alls, han simmade spikrakt tills han kom till udden och jag blåste närsöksignal. Tur för mej för det började skymma och jag var mörkt klädd, dirrigera hade alltså varit omöjligt. Dessutom satt min man och lyssnade på radio och tänkte inte på att han skymde sikten mellan mej och Molle.

Musse skulle hämta en dummie på det vanliga stället och det gjorde han också men på sitt eget Mussevis. Ibland var han i sjön och ibland i skogen, han simmade ett varv runt båten och mot kräftflötena. Sista biten mot målområdet simmade han faktiskt men gick upp på land för att kolla om han kunde se dummien från en hög klippa. Japp, där är den! Så försökte han kasa ner från klippan men ångrade sej och kravlade upp igen. Gick runt berget och snappade åt sej dummien och sprang genom skogen tillbaka. Nästan, tre meter från mej hoppade han i sjön och simmade ett simtag innan han kravlade sej upp framför mej med ett mycket belåtet uttryck. Han är faktiskt helt underbar och fick självklart en levergodis för den underbara dirrigeringsteckniken, kanske en domare inte vore lika lättflörtad som hans matte..?::

Nu ska vi sova så vi orkar upp imorgon!

Igår em åkte vi  till en stor herrgård(minst) för att vara apportörer på andjakt. Det var verkligen en adelsjakt med middagar och trevligt umgänge, sånt man knappt tror förekommer längre. Ja, inte middag för oss men vi fick kaffe och bullar utanför huset och vi hundförare hade en trevlig stund medans vi väntade. Efter någon timme så kom jägarna ut och vi begav oss ner till jaktområdet.

Jag hade med mej båda hundarna för att dom som visste var vi skulle jaga sa att det var bra med så många hundar som möjligt. INGEN underdrift..Väl nere på jaktområdet så trodde jag att jag förpassats till en regnskog, det var vass som var en meter över mitt huvud och vi stod i två dm vatten när vi var på torraste stället..Ingen av mina hundar klagade över att få sitta i skitigt vatten, Musse hade skoj med att kolla in alla vattenbubblor medans vi väntade..Dumt nod så stod vi alldeles för långt bakom skyttarna för att ha ordentlig översikt men det var där vi skulle stå. När änderna kom flygande så sköts det en hel del men det var inte så många som trillade ner. Jag släppte Molle och han sprang fram till skyttarna för att ha mer koll och började leta och jag och Musen högg oss också fram genom vassen för att försöka få lite mer översikt. Det var en upplevelse att försöka ha koll på vart hundarna var och dom skulle hitta mej när dom hittat änder. Att leta i den vassen var helt klart överkurs för hundarna men för Molle är det värdens roligaste jobb att försöka hitta djur som gömmer sej, han är otrolig! Plötsligt kom ett tåg mitt i sökområdet vilket jag inte hade en aning om så efter det så vågade jag inte släppa ut dom ensamma mot rälsen. Dom föresten, Musse hade skoj med att följa mej och snoka runt men han apporterade inte. Eftersom han aldrig har varit med på jakt förut så fattade han nog inte vad vi höll på med, hoppas nästa jakt blir mer överskådlig så han lär sej. Han är duktig och lydig så det var inga bekymmer att ha honom med, Han följde mej och höll utkik efter Molle, ibland la jag honom ensam i vassen och där låg han tills jag kom tillbaka. Söta Musse, han ska få hänga med hädanefter som mascot även om han inte jobbar själv..

Efter en god stund började vi möta andra hundförare och hundar så vi kunde börja samarbeta och leta på ställen där det borde ligga fågel kvar. Jag var dödstrött, myggbiten och genomsvettig. Dyngsur efter att ha trampat ner mej flera gånger i dy men den som ger sej in i leken...När dom andra gav upp sökandet och alla hundarna var trötta så fanns det en hund som fick övertalas om att vi skulle gå därifrån. -Nej matte, det finns fler här..

Vi började traska den långa vägen tillbaka till bilarna och rätt som det var så var jag ensam med hundarna och dom andra hade gått en annan väg. Jag såg inte när dom försvann och dom såg inte att jag förirrade mej in i skogen...Ingen hörde när jag ropade och rätt som det var så försvann Molle...Lite förtvivlat när det började bli mörkt och han kanske dragit iväg på grisjakt eller gått tillbaka ner till vassen för att leta änder. Jag började tänka på hur pinsamt det vore om dom skulle behöva gå skallgång efter mej och sedan min hund men då insåg jag att javisst ja, jag har en telefon i fickan. Ringde Lasse som sa att dom andra var vid bilarna och Molle var med. Nej, han har nog gått tillbaka för att hitta dej föresten. Jag tog mej ner till ett gärde och beslöt mej för att följa kanten och då kom Molle. Vi gick en bit och hörde visselpipor som jag kunde gå imot tills jag hittade bilarna. Väl framme så förstod jag att jag bara varit meter från bilarna när jag ringde och vände ner till fältet...En kilometer extra promenad blev det av min dumhet.

Alla var trötta och slitna när vi kom tillbaka till gården men jag var spyfärdig av utmattning. Jösses vilken utmaning att jaga på sånna marker men helt klart en rejäl träning för hundarna. Jägarna var trevliga och tackade för apporteringshjälpen och vi pratade en stund om dagens utmaningar innan vi åkte hem och skyttarna begav sej in för middag.

Väl hemma så fick jag se om småsår på Molle, Musse klarade sej. Molle har en Rudolfs nos och ögonen är inflammerade men ben och tassar är ok. Lite rivsår på huvudet också. Han är trött idag så han får vila, imorgon är det jakt igen..

Jag måste skaffa mej en logga på västen för jag fick frågor om varför det inte stod något på min rygg så jag kände mej lite udda. Konstig typ som inte har något skrivet på ryggen eller ens på bröstet..

Idag känner jag att jag lever men har inte så farligt ont i ryggen. Får se hur jag mår på måndag...

Ha det!

Igår var jag hos doktorn igen. Var beredd på ett kort besök där vi bara skulle tala men det blev nackdrag istället. Helsicke vad ont det gjorde och jag blev svimmfärdig och mådde illa. Jag vet att jag måste delta i undersökningar om dom ska kunna åtgärda felet men nästa vecka är jag rejält nervös för. Det blir att tvinga sej dit...Jag får panik bara jag tänker på det, jag som jobbar inom sjukvården och anser att jag är ganska tålig. Fy, för att inte ha koll utan lämna sin hälsa åt någon annan. Tänk om dom misslyckas och drar av mej skallen!

Idag har jag varit trött men har inte haft jävulsk värk vilket jag trodde jag skulle få.  Imorgon är det andjakt och jag vill vara med! Även söndag är det jakt hela dagen. Jag blir ledsen om jag inte kan åka men det är bara att ta en dag i taget, antingen mår jag bra och kan åka eller så får jag stanna hemma. Det är så tråkigt att aldrig kunna planera för aktiviteter eller anmäla till dyra kurser. Jag SKA inte gnälla för det finns faktiskt dom som aldrig kan göra något. Många dagar är både värk och stressfria, åtminstonde så pass att jag tar mej själv ut i skogen. Det positiva är att läkarna faktiskt tror att jag kan bli helt bra igen så jag kanske kutar maraton och fjällvandrar nästa år, vem vet...

Hoppas alla får en toppenhelg!!!

..gör vi numera.

Jag försöker kolla av lydnaden vilket är den svåraste biten. Helt klart...Han har ju en växel som heter "uttråkad" där man kan bli galen på hans inställning.  Så har han växeln "vanliga Molle" och där är det aldrig några problem. Så har vi några växelhöjande aktiviteter där han antingen blir mycket mera samarbetslydig eller så inser jag att "snart går allt åt helvete" eller "nu går det åt helvete". Just den växeln är svår att få fram så vi kan träna på att "hundjäkel du lyder mej jämt annars hänger jag upp dej i öronsnibbarna och där får du hänga till julafton". Att lyckas få honom så uppspelt så jag kan agera är svårt på träning och på jaktprov är det ju omöjligt att agera, då är det bara att be en tyst bön och hoppas att han inte exploderar.

  Fin, mattes kille!

Jag är urusel på att markera och urusel på avståndsbedömning så det tränar jag. Får jag reda på att apporten ligger vid markeringsbandet som fladdrar i vinden så har jag skitsvårt att se när han är rätt. Onödig miss att blåsa stop och närsök 5 meter innan det rätta stället..

  Gött att slappa...

Vi är inbjudna på jakt, jag och "den stora jävla svarta fan", och har ett antal jaktdagar framför oss. Det är roligt att se Molle som jakthund och jag får en helt annan respekt för honom som hund. Det var förra året som jag hörde en jägare tala om den stora jävla svarta fan som slitit som fan i värsta jävla kärret. Jag blev helt paff över språket men samtidigt så var det så mycket beröm i meningen att jag bestämde mej för att kalla jaktMolle så. Den stora jävla svarta fan. Första jaktdagen känner jag ingen annan hundförare så det är smånervöst att komma ensam på finjakt men otroligt dumt att tacka nej. På jakt har han hitills fungerat kanonbra, han lyder och är styrbar samtidigt som han inte missar en skammad and i vassen. Han är koncentrerad utan att gå upp i dålig stress. Bäst av allt, han passar på att sova mellan dreven vilket gör att han orkar hela dagen. Hundar som stressar och gör av med onödig energi första drevet och som inte kan koppla av och vila på lunchen orkar inte mentalt eller fysiskt. Knas orkar..  Nu åker vi och jagar, matte!

Nu luktar det som någon behöver gå ut, urk...

Idag utmanade jag verkligen Molles arbetslust och kondis genom att lägga ut ett djupt jättesök i uppförsbacke. Jag peppade mej själv att vara positiv mot honom, ha tålamod och låta honom jobba och lösa uppgiften själv. Vidare funderade jag lite på vad jag skulle göra om det blev problem osv. Det blev inga problem utan han jobbade bra trots att vi var på ett vildsvinställe vilket är en stor störning för Molle. Där jag skickade så hade vi  otäcka fångstburar brevis oss.  Jag såg givetvis burarna men tänkte inte så mycket på vad dom används till förens Molle kom skuttande med en dummie, flög tre meter upp i luften och tvärvände vid ett ställe precis vid buren. Lite småegendomligt uppförande så jag gick dit och kollade vad skjutton som hände. Det var en stooor blodfläck precis där troligtvis efter en grisslakt, Molle måste ju ha känt blodvittring hela tiden men blev paff när han satte fötterna på fläcken. Han såg faktiskt ganska rolig ut, synd att jag inte fick det på film. När mordgåtan var löst så bekymrade det inte honom att vi stod vid en avrättningsplats men jag flyttade mej så långt därifrån jag kunde.

Nästa förvånande sak som han aldrig gjort förut var att han kom imot mej med en dummie i munnen men stannade vid ett par buskar och la ifrån sej dummien och började kolla långt upp i buskarna. Sträckte sej upp med stor iver och jag trodde han hade fått syn på något djur som han tänkte fånga. Jag vrålade till åt honom och i nästa sekund hade han fått tag i en dummie som måste ha fastnat bland grenarna när jag kastade ut den. Han kom ner med den och sprang sedan upp och hämtade den första. Han har aldrig byttit apport förut men troligtvis såg den spännande ut när den hängde bland grenarna så han glömde vad han höll på med. Fniss igen från hans matte, knasMoll.

När Molle jobbat länge så fick Musse hämta ett antal också och sedan gick vi en sväng och jag tränade lite linjer med Musse. Sedan var det två kvar som låg långt upp i skogskanten. Jag funderade på om jag skulle skicka Molle igen med risk för att han skulle tröttna men jag bestämde mej för att han skulle ut och jobba ett tag till, hittade han dom inte skulle jag blåsa av söket när han jobbade bra. Han måste lära sej att söka så länge jag ber honom om det utan att tappa motivationen. Första stegen mot sökområdet så började jag misstänka att han tappat intresset för att leta tygpåsar. Jag svor lite över mej själv för att jag utmanat ödet att bli osams med honom när han innan jobbat så bra men, då skulle jag ha brutit innan jag såg protestminen på honom. Vi tog ett steg över en rishög och jag slinter till och trampar stackarn på tassen precis som jag säger sök. Molle skrek till och sedan for han iväg med en farlig fart och hämtar in dom återstående apporterna. Stackars Molle som blev trampad det var verkligen inte meningen men frågan är hur han såg på det hela. Helt klart hade han ingen lust att ge sej ut på sök igen men precis när han tänkte börja protestera så trampade jag honom. Jag hade aldrig kunnat korrigera så exakt om jag ansträngt mej och jag hade aldrig kunnat få den effekten..

När vi var klara och packade in i bilen så fick Musse tokfnatt och började storskälla så både jag och Molle blev livrädda. Då hade vi varit på samma plats i ett par timmar och Musse var ur bilen hela tiden. Han hade jobbat själv, legat bakom mej när Molle jobbat och sett när vi kollade in blodfläcken, dessutom hade dom gått fria och rastat sej ett bra tag på stället vi var på. Vad skällde han på? Jo, han skuttade runt blodfläcken och grisburarna och skällde precis som allt uppenbarat sej för honom just då. - Helsicke matte, det står en massa burar här som luktar gris och så luktar det blod. Vart kom dom ifrån, akta er så dom inte hoppar på er! Hjärtat hade kunnat stanna på mej när han satte igång för han betedde sej som vi blev anfallna av något farligt väsen. Underbara, egensinniga knasiga Mus...Trött var han när han kom hem och lyckades smita in i matsalen för att få sova ifred. Där hade Ronja strött ut en massa mysiga skogsprylar så det blev extra hemtrevligt för honom. Japp, mitt i högen av kantareller på tork hittade vi en sovande Musse...

Ha en bra helg!!!

Nu börjar vi komma igång igen med apporteringen. Inte första gången i år jag tänker så men nu får det vara nog med tramsiga skador och sjukdommar. Musse mår naturligvis massor bättre men helt kvitt kvalstrena är han nog inte. Det blir lite blåsningar och snörvel ibland, han ska få nästa tablett idag så förhoppningsvis tar det dom som är kvar i nosen. Molle har varit frisk hela tiden men jag tror även han hade kvalster, det är väl omöjligt att han inte hade det.. Han följer upp doftspår på ett annat sätt nu, vet inte om jag inbillar mej men jag tror....

I fredags la jag ett sök med 4 apporter på ett jätteområde och trodde dom skulle få problem men Molle hämtade 3 och Musse en i raketfart. Jag tränade fotgående och smidighet jämte mej en lång stund också. Uppmärksamhet när jag flyttar mej eller ber dom markera åt ett annat håll. Molle tycker det är ganska skoj att träna fotgående. Han vill gärna göra rätt och suger åt sej beröm. Bra med en hund som blir glad över ett leende från matte. Jag måste bli bättre på mitt kropsspråk och visa vad jag anser när han faktiskt är lätt att påverka.

Igår satte jag ut mina tvåbenta pojkar på varsin sten och så fick dom kasta markeringar. Svårt blev det men båda hundarna jobbade på för att lösa uppgiften. Musse fick dubbelmarkeringar och hade jättesvårt med en som såg ut att flyga över en stig och in i en grandunge men istället kastades den mer bakåt och hamnade nedanför ett berg. Efter 5 kast åt samma håll så fortsätter han att gå igenom grandungen nogrannt innan han bestämmer sej för att den nog ligger nedanför berget även denna gång. Det andra kastet var mer logiskt för honom men det hamnade i mjuk mossa och blev svårt för det. Jag höll tyst och lät honom fundera men han byter gärna markeringsområde om han inte hittar direkt och då måste jag ju ingripa.

Molle fick trippelmarkeringar och spikade alla utom en där Henrik kastade för tidigt. Lustigt nog såg han att första markeringen inte hamnade i grandungen och var aldrig där och letade.

Sedan bytte vi markeringställen och då hade mina tvåbenta killar skoj. Det flög markeringar överallt och oftast in i något träd innan dom rasade ner i backen. Skitkul tyckte även Molle...Rena kriget ansåg matten..

Musse fick avsluta ganska snart för han var trött. Jag ansåg att han var trött och band honom men Musse själv hade också velat apportera dom skojiga markeringarna. Han gjorde sitt bästa för att gräva upp trädet han var bunden vid så han skulle kunna komma loss. Sånna dumheter har han aldrig förut hållt på med men nu anser han att han inte tänker finna sej i vad som helst längre. Herregud, träna uppbindning på en snart 7årig hund!! Han är envis men jag är envisare, säkert kommer vi få ha många roliga samtalsämnen om hur en hund uppför sej hädanefter.

Jag var nöjd med Molle, eller rättare sagt helnöjd med honom. Han hade koll på var allt hamnat och jobbade för fullt med att hämta allt. Han behöver roligare träningspass, och klurigare. Synd att jag inte lagt upp lite dirrigeringar åt andra hållet, får bli nästa gång.

Nu ska vi ut i skogen!