Nyårsafton firades som alltid med samma goda vänner. Hundochjägarfamilj så det blev ganska mycket hundprat. Imponerad blev jag över att dom har en drever med husregler, som följdes. Drevrarna brukar inte vara så lätta att dressera eftersom deras styrka är att kunna jobba självständigt. Jag vet eftersom jag är uppfödd tillsammans med ett antal drevrar. Vi får tacka för god mat och trevligt sällskap och variationen mellan mysbelysning och tända lampor var ett spännande insalag på nyårsfirandet!! Får sända ett tack till elbolaget också..

Mina hundar fick vara ensamma vid tolvslaget och det är ju alltid lite smånervöst. Är vi hemma så är dom med vid fyrverkeriet utan att stressa men ensamma vet man ju inte hur dom reagerar. Vi hade tänt i huset och radion på för säkerhets skull och jag tror att dom inte uppfattade allt för mycket av firandet.

På nyårsdagens morgon kollade jag min blogg och såg att Annica grattat på födelsedagen. Tja, nu har hon blandat ihop mej med någon annan tänkte jag. Stackars Annica som börjar bli gammal och snurrig..Öpnnade facebook och fick ytterliggare grattis hälsningar. Det tog ett bra tag innan jag insåg att jag, i min profil, sagt att jag var född 1/1 1910. Trevligt var det iallafall att få en massa grattis. Dom värmde lika mycket som om jag fått dom på "rätt" dag.

Igår tränade vi lite apportering. Viktigt eftersom allt man gör på nyårsdagen kommer man få göra mycket av resten av året. Jag kan inte påstå att det är någon charm i att träna i snålblåst, minusgrader och snö men jag är uppfödd med en skrockfull mamma och vågar inte trotsa ödet. Det lilla vi gjorde fungerade bra men jag har svårt att tänka ut övningar som det är någon större mening med i snön. Barmark önskas, tack!

Idag så traskade vi vår vanliga runda. Inte i skogen utan över ängarna runt vårat hus. Hundarna var hela tiden nära oss men fick springa fritt innom inkallningsavstånd(max25m). Plötsligt ser jag att dom var på gränsen till för långt bort och ropade. Molle stannade men Musse? travade iväg. Det tog ett par sekunder innan jag insåg att Musse var hos oss och att det var en stor, svart gris tillsammans med Molle. Ingen liten utan en jättebamsing. Fy, vad rädd jag blev att han  inte skulle lyda utan jaga efter grisen. Grisen sprang sakta mot skogen när jag vrålade men han var snarare förbannad på Molle än rädd för honom. Jäkla odjur, dom är banne mej inte speciellt skygga när dom är ute på en äng mitt på dagen utan att rusa iväg när dom hör att det kommer folk. Vi var nära honom och Molle var jättenära och grisen verkade inte speciellt bekymrad för det.

Molle vände och kom tillbaka till oss vilket var tur för honom av flera anledningar. Hade han jagat iväg så hade han antingen mött en arg gris, eller så hade han tröttnat på grisjakten tillslut och kommit tillbaka till en förbannad matte...

Jag vet precis hur långt han kan vara ifrån mej för att säkert komma på inkallning. Jag vet hur han beter sej när han får grisintresse och då är det stadigt fot som gäller. Vi håller oss till dom reglerna, alltid. Men, det är ändå läskigt med honom eftersom han tycker grisarna är skitskoj. Betarna, storleken och orädslan hos dagens gris fick mej att inse att vi nog ska skaffa ett pansartäcke åt honom. Och hålla oss till reglerna ändå...

Nu kommer barnen och hundarna hem från samma promenad vi gick på förmiddagen. Jag ser två reflextäcken komma mot huset. Skönt...