Idag ringde Ronja till jobbet och sa att Molle blivit ormbiten. Han hade kört ner huvudet i ett ormhål och sedan frustat länge men kunnat gå hem. Han låg på sidan och flämtade och var nog lite svullen. Så typiskt Molle...Jag riktigt kände hur dom gråa håren växte ut på huvudet. När jag kom hem så möttes jag av en glad Moll som inte såg svullen ut så biten hade han nog inte blivit. Bara nästan, sådär så att alla blir livrädda...Jag har varit i ständig skräck sedan han kom hem till oss. Han har bara nästan drunknat, bara nästan försvunnit i skogen, bara nästan blivit dödad av grisar, bara nästan drunknat och nu bara nästan blivit ormbiten. Han har sutit fast i en fiskkrok, ätit småsten, vält saker över sej, ramlat ner för trappen, sprungit med en bikupa i munnen(jag o Musse blev bitna) och stått i en brasa utan att börja brinna(det bara småpyrde i pälsen). Hur han klarar sej är en gåta men jag blir ett par år äldre för varje ny sak han hittar på...

I morgon ska vi bara nästan starta men troligtvis blir det inget. Har det inte blivit något återbud nu så är chansen minimal. Sånt är livet när man inte kan bestämma sej i god tid för att starta. Då blir man reserv..

Vet inte varför men pipet verkar ha kommit och gått. Lustigt nog. Jag har verkligen försökt att testa honom (självklart inte för att han ska pipa) Jag är fullt beredd på att tillbringa hur mycket tid som helst med att stå och ignorera om det skulle komma igen. Jag tror fullt och fast på att det aldrig går att bota genom att ge honom någon form av uppmärksamhet varken att lappa till honom, gosa eller låta honom jobba. I söndags så hade jag kunnat slå ett vedträ i skallen på han så irriterad var jag....

Nu ska jag ta med mej min bara nästan hund ut på en promenad. Han ska få gå jämte mej hela vägen så han inte kan sticka ner huvudet i allt spännande eller sticka iväg och apportera smågrisar...

Ha en bra dag!!!