Jag har varit förkyld hela veckan så först igår kom Molle o jag ut för att träna. Tvingade mej rent ut sagt, hade det mycket skönare i soffan än ute i regnet. Tänkte gå en sväng och lägga lite linjetag under vägen. Det gick hyfsat tills vi kom in i skogen och jag la en dummie i högt gräs jämte stigen. Skulle skicka honom på ett linjetag 10m-blåsa stopp- ge närsökssignal åt höger. Skitenkelt..Det var bara det att Molle gick fel hela tiden. Han sprang ut stannade och for ut till vänster, eller så sprang han lååångt åt höger och började med ett stort sök. En gång fortsatte han trots min stoppsignal och till slut var jag så irriterad på honom så jag kunde slita mitt hår. Sista skicket så gick han ut-stannade- kom till baka och skulle söka jämte mej....

Tog några ljupa andetag och gick och satte mej på en sten. Tänkte på min pappa som alltid sa att en hund dresserar man inte, den lever man med. Jag tror inte att jag hört pappa som alltid var omgiven av hundar någonsin höjt rösten åt någon hund inte ens varit småirriterad.  Fast jag tror aldrig att han någonsin hade behövt det heller, hundarna följde honom ändå.

Blev full i skratt när jag tänkte på vad folk skulle säga om dom kom förbi oss och frågade varför vi satt på en sten i  ösregnet. -Jag ska bara komma på ett sätt att få Molle att hämta den där tygpåsen i gräset!?! All irritation rann av mej och vi busade lite. OK, vi testar en gång till går det inte så hämtar vi dummisen tillsammans, sa jag. Skickade iväg honom- blåste stopp- gav närsöksignal och en sekund efter var dummien i min hand tillsammans med en lycklig hund.

Jag fick mej en rejäl tankeställare, hur mycket påverkar mina humörsvägningar utgången av vår träning. Varför förtod inte Molle när jag var sur och varför gick han spikrakt när jag var glad?? Kanske det ligger  mycket i det där med "Att man lever med en hund" . Hur mycket klarar våra hundar att "läsa av" oss? Säkert mycket mer än vad vi kan "läsa av " dom..

Ha det bra och tänk på att era hundar VET ALLT!!

Anna